Japp, jag har äntligen blivit pappa!

…Men det var inte helt lätt.

Linnea i magen, vecka 27

Torsdag den 20:e maj 2010 kl 01:30 på natten så säger min sambo att hon har ont nede i magen (på undersidan), och att det kommer med ojämna mellanrum, släpper och krampar lite som menssnmärtor säger hon, vi hade en liknande episod precis 7 dagar före också på natten men då avtog värkarna efter c.a 4-5 timmar (ironiskt nog precis när vi ringde in till födselavdelningen på sjukhuset för att få råd, och eventuellt meddela att vi nu var på väg in). Så det var med viss skepsis som jag nu blev entusiastisk igen över att det kanske var dags! Vi väntade, och värkarna kom mer och mer regelbundet och ökade i intensitet men Kjersti var väldigt klar i beskedet över att ”det gör inte ont” och hon sa: ”Det ska ju göra ont”. Vi väntade nu flera timmar.. sömnlösa, ivriga och började genast prata om våra förväntningar på den närmaste tiden. C.a klockan 4 om natten så ringer vi in till födselavdelningen på sjukhuset återigen och förklarar vår situation. Det var Inger som svarade och frågade väldigt lugnt och sansat hur ofta värkarna kom, hur länge dom varade, om vattnet hade gått och om Kjersti hade väldigt ont.. Jag märker att jag darrar på rösten, både av nervositet och det enorma adrenalinflödet bara av tanken på att ”nu är det dags”. Inger föreslår att vi väntar lite till och ser om Kjersti iallafall får 2 värkar på 10minuter, som håller i sig c.a 45sek-1min.

Vi höll nästan andan och väntade, värkarna kom och vi beslöt oss för att fara in, (efter att ha packat de sista tingen som vi kom på i all hast att vi måste ha i födselsväskan om det nu faktiskt var dags!).

Väl nere på parkeringen till sjukhuset efter en minst sagt nervös biltur så säger min sambo: ”Men dom kommer att tro att vi är dum eller något”, hon menade eftersom att det inte gjorde ont så var det säkert falska värkar, och jag ska erkänna såhär i efterhand att jag var enig i att hon har en poäng, men jag var på tok för upphissad och spänd på vad som väntade inne på sjukhuset för att ge näring till hennes oro. Därför övertalade jag henne på parkeringen med att vi hade bara gjort som Inger instruerade oss i telefonen. Vi kommer därför in på ”barsel” d.vs födselavdelnigen på norska. Väl framme vid receptionen så var det tomt. Vi ringde på klockan där det står ”födande ringer på här”. Efter bara några sekunder så kommer det ut en dam och presenterar sig, jag får inte med mig hennes namn men känner mig lättad över att det är ett ”proffs” närvarande. Vi blev intagen på ett undersökelserum där Kjersti fick ta en CTG som alltså mäter hur kraftiga värkarna är och samtidigt babyns hjärtljud samt sparkar.

Vi ser genast liv, graferna går i bergochdalbana över pappret och Kjersti markerar med en knapp när lillan sparkar. Efter 30 minuter så kommer vårt ”proffs” tillbaka och ska då göra en undersökning på Kjersti. Hon lägger sig på bordet och undersökningen börjar kort därpå, barnorskan säger väldigt lugnt som om att det vore en vardaglig sak ”du är ca 3-4 cm öppen och jag känner nu på huvudet till er baby…. Då kom tårarna, jag vet inte varför men det bara brast, glädje helt enkelt. Så direkt slog deg mig: 3-4 cm JAG HADE RÄTT!

Barnmorskan frågade då om vi ville läggas in direkt, eller fara hem, hon rekommenderade att vi for hem, eftersom att det är enklare att sova hemma och att man finner mer ro i väntfasen, så sagt och gjort så for vi hem, nu med ett stort smil på läpparna.

Väl hemma så lade vi oss för att sova, inte blev det väl speciellt mycket, men likväl en 1-2 timmar sömn. När vi vaknade sen så ringde vi igen in och berättade att nu kom värkarna regelbundet och ökade kraftigt i intensitet, vi fick besked om att vänta lite till och vänta med att fara in tills att värkarna var hårda och satte i i minst 45-1min, så vi började ta tid och föra statistik hemma i soffan. När det hade gått iallafall 1.5h med återkommande värkar av tillräckligt stor styrka och intensitet så ringde vi Annie, en god vän och då blivande gudmor som ställde upp med att köra oss till sjukhuset, när hon kom så var hon minst lika ivrig som oss Vi kom in på sjukhuset och körde nu samma rutin med CTG och sparkmätningar. Men tydligen så sov vår lilla ängel, för det var inga sparkar den första timmen, trotts ihärdigt drickande av kallt vatten (kallt vatten får tarmarna att jobba, och babyn att vakna). Efter 1.5h med CTG så har det bara varit ett par få sparkar men regelbundna rier (rier är norska för värkar). Så dom bestämmer sig för att undersöka igen, 5cm och fortfarande känner dom babyn vår därinne .

Jag kommer ihåg att jag tänkte.. 5cm.. nu är det nära, men hjälp så fel jag skulle komma att ha. Vi fick nu komma in i födelserummet jag kommer ihåg att jag reflekterade över hur modern och ”high tech” det var. och inte allra minst det gigantiska badkaret i exklusiv design som stod mitt i rummet. klockan var nu i 6 tiden, och Kjersti låg i badkaret medan vi plöjde avsnitt av ”Criminal Minds” åt nötter och skämtade lite lätt om att det här kunde vi vänja oss vid. Födselsprocessen hade nu varit igång i 16.5h och allting gick bra. Barnmorskan kom in med jämna mellanrum för att läsa av CTG, kolla hur långt gången hon var och se till det allmänna välståndet.

Flera timmar senare så hade det ännu inte hänt så mycket, 1 cm på overkligt många timmar, det var nu natt och de beslutade att ”ta vattnet” d.vs dom sticker hål på den ”slemproppen” som håller inne fostervattnet. Jag tror att tanken var att när dom tog vattnet så skulle allting börja gå mycket fortare, men så var inte fallet. Fostervatten har en alldeles speciell lukt, som parfymerat sockervatten, sött och kvävande, det liksom fyller hela luftvolymen i rummet på nolltid. Kjersti får nu också lustgas för att hon har ont i värkarna. klockan blev 4-5 på natten och Kjersti kastade in handduken och bad barnmorskan om att få Epidural satt i ryggen eftersom att lustgasen inte längre hjälpte något.
Anestesiläkaren kommer redan efter 20-30minuter och riggar upp för att sätta Epidural, men efter första sticket så börjar han se svettig och nervös ut, efter andra sticket så börjar han ojja sig och beklaga sig över att det inte gick så bra, och efter det tredje sticket så gav han upp med besked om att det var oerhört ovanligt att man inte kan sätta epidural, jag kommer ihåg att jag tänkte stilla ”vad är det för jävla tröst för oss när det inte fungerar?” Sagt å gjort så var han borta, och jag kunde se på Kjersti att hon tog det hårt och blev tung i humöret, jag gjorde naturligtvis allt jag kunde för att bagatellisera det med epiduralen och försökte få henne att fokusera på annat, men det var svårt.

Timmarna gick och det hände inte så mycket, det närmade sig nu morgon och Kjersti var 7 cm öppen. Vi var nu båda väldigt trötta, och försökte att sova även om det var helt lönlöst. Barnmorskan kom nu in med en vätska på påse, saltvatten som dom tillsatte ett hormon i, hormonet är till för att stimulera livmodern så att det öppnar sig fortare, jag är osäker på vad det är för enheter det är snack om, men droppet kopplades till en maskin som reglerade hur fort Kjersti skulle få hormonet. Dom förklarade också att dom började på 10 d.vs i försiktig takt, 0ch att 180 var max, de första timmarna gick utan någon som helst framgång, droppet skruvades upp till 15,ingen action, 25, ingen action, 60, ingen action, så 80, nu började det att hända lite, 1 cm till på flera timmar, men fortfarande 2-3cm kvar enligt barnorskan. Så kommer lite energi som ovan, Barnmorskan ser att Kjersti är så otroligt sliten så hon frågar om hon vill ha ett smärtstillande på spruta som hon tackade ja till, sprutan lät Kjersti sova i iallafall 20minuter sammanhängande, och sporadiskt i 5minuters perioder under den närmaste 1-2h perioden. Så avtog sprutan och det var åter till kraftiga smärtsamma värkar och en väldigt långdragen process med öppningen av livmoderhalsen.

Jordmor (barnmorskan) Inger gick nu av sitt skift, och vi fick 2 nya barnmorskor: Benedikte och ”Anhka” som var kort för ett längre polskt namn som jag inte längre kan komma ihåg. 2 unga men mycket professionella kvinnor visade det sig att vara. Klockan var nu omkring 8 på morgonen och vi hade fortfarande en bra bit kvar.

Man upplever också CTG utrustningen som håller koll på babyn inte mäter rätt och att mätningarna försvinner så man väljer att sätta en intern mätning på babyn, detta fästes då ovanpå babyns huvud och bevakas elektroniskt genom en liten ledning som hänger ut och kopplas till samma maskin som de tidigare banden som låg runt magen. Nu ser dom att dottern vår är stressad, hjärtrytmen är för hög (över 160-170) något som stressade mig mer än jordmödrarna tydligen. Man ökar nu droppet ytterligare och Kjerstis värkar blir ännu hårdare, och det enda hon har som smärtlindring är lustgasen som enligt henne inte hjälper en enda procent på smärtorna. Klockan närmar sig nu 11-12 tiden på förmiddagen och Kjersti är helt öppen! Äntligen tänker jag, och Kjersti, men det var visst inte helt dags än, för babyn rör sig inte nedåt i födselkanalen, därför ökas nu droppet med hormoner till max inställning på 180 grader, och den närmaste timmen går åt till att flitigt ta kontroller på om babyn rör sig nedåt, och jodå, lite och sakta.. men det går fortfarande väldigt trögt.

Nu kan man inte längre öka droppet, och värkarna för Kjersti börjar komma allt längre ifrån varandra, det finns helt enkelt ingen energi att ta av längre, det är ju inte så konstigt med tanke på att vi hade nu sovit c.a 2-2.5h på de senaste dryga 50 timmarna.

En läkare kallas in för att värdera situationen och se över alternativen (jag kommer ihåg att jag tänkte, Åh nej, kejsarsnitt!). Läkaren som kom in var mycket trevlig och samlad, hon undersökte Kjersti och konkluderade med att hon ville be om ett andra utlåtande av en kollega. En manlig läkare kommer också in i rummet, nu är det verkligen fullt hus, 2 barnmorskor, 2 läkare, en barnspecialiserad sjuksyster, en undersköterska, en sjuksyster. och en sjuksyster-student. Den manliga läkaren är lite mer hårdhänt under undersökningen, och jag kommer ihåg att jag blev irriterade eftersom att Kjersti hade väldigt ont, och fick än mer ont av undersökningarna. Läkaren förklarar att Kjersti ska pressa även fast inte babyn är så långt nere, för att se om babyn rör sig, efter flera omgångar med värkar och hårda pressar så känner han att babyn rör sig, men att hon ligger med näsan uppåt, normalt så föds man med näsan i riktning mot mammas rumpa d.vs bakåt, men vår dotter kom ut med näsan uppåt. Läkaren förklarade för oss att det här gör så att födseln tar längre tid. Klockan är nu någon gång efter 1, och läkaren har gett OK att höja hormonet över maxgränsen, dom försöker nu med 200, och straxt därefter 220, men ingenting hjälper.

Det är nu det blir allvar, läkaren berättar att dom måste försöka med sugklocka, men han förklarar också att vår dotter ligger på ett besvärligt sätt som kan göra att sugklocka inte fungerar och om så var fallet så skulle Kjersti omgående köras upp en våning för akut kejsarsnitt. (Här börjar jag känna paniken i kroppen, jag börjar bli rädd, fruktansvärt rädd. Jag har aldrig känt mig så otroligt hjälplös i hela mitt liv) Dom rullar så in en maskin på hjul som ser ut som en kompressor, från den går det en slang, som inte är mycket mindre än en trädgårdsslang till något som vagt påminner om en toalett-sugkopp på steroider. Kjersti har nu pressat i flera timmar och är nästan okontaktbar när vi pratar till hon, värkarna kommer bara längre och längre ifrån varandra och situationen känns hjälpeslös.

Läkaren undersöker Kjersti igen och kommer fram till att det är dags att börja med sugklockan men först var dom tvungen att klippa upp henne, för att hon inte skulle spricka själv, av Kjerstis reaktion att döma så var det minst sagt smärtsamt, även undersökningen och själva fästningen av sugklockan gör extremt ont för Kjersti, hon vrider sig i smärtor och skriker, men läkaren kör på obönhörligen och gör det han skal. Äntligen sitter sugklockan och läkaren ber Kjersti att vänta med att pressa tills nästa värk kommer. Läkaren instruerar mig också om att lyfta upp Kjerstis rygg och bröstkorg så att hon kan pressa ifrån ännu bättre (jag minns att jag blev glad, för att jag var helt plötsligt användbar och kunde delta aktivt i processen).

Nu kommer värken och Kjersti pressar så hårt hon bara kan genom att pressa med fötterna mot 2 stöd, och dra sig nedåt i sängen med 2 handtag medan jag håller henne upp i ryggen , och jag ser hur den manliga läkaren lägger sin kraft i att dra och vrida i sugklockan.. någon ropar ut att hon har mycket hår på huvudet, men så är värken över och dom måste stoppa, varpå babyn då sjunker in igen. processen upprepar sig engång till, men ingen lycka.. jag kommer ihåg att jag blev illamående av att se hur hårt han tog i, och de panikslagna skriken från Kjersti.. De gjorde verkligen helt fruktansvärt ont.

Jag kände att jag blev omtöcknad och överrumplad av situationen, jag blev lite okontaktbar men fick med mig att nu skulle det försökas en tredje gång.. mitt i värken och pressande så händer det som inte får ske, det smäller till i rummet.. och ett hemskt skärande pysande ljud fyller hela rummet… någon skrek ”den sprack”… och jag ser hur läkaren kastar sugklockan ifrån sig och hör hur vakuumpumpen som satt fast i sugklockan nu suger luft genom slangen med ett öronbedövande ljud. Den manliga läkaren skriker ut en order om att få någonting medicinskt, något jag inte visste vad det var.. undertiden medan en av barnorskorna plockar fram något ur skåpet så har läkaren låst vår dotters huvud genom att placera fingrarna bakom babyns huvud.. nu är Kjersti i så mycket smärtor att hon inte vet vart hon ska ta vägen, hon skriker rakt ut, men ingen gör något, alla är upptagna, den andra barnmorskan och en sjuksyster pressar ner på Kjerstis mage och de andra står nu runt läkaren för att ge Kjersti mer att pressa mot när värken kommer. Mitt i allt så får jag med mig ljudet från hjärtmonitorn som inte alls är lika frekvent längre, ljudet som tidigare hade pipit med 160-180 pip i minuten var nu så lågt.. under 70 pip i minuten och jag såg hur barnmorskan jobbade med paddeln över magen för att finna hjärtljudet flera gånger. Droppet med hormonet är nu uppskruvat till 280…Tårarna kommer, och jag känner hur allting håller på glida ifrån mig, det kändes som om jag skulle förlora både min dotter och min sambo..

Söta små fingrar

Läkaren tar nu fram någonting som ser ut som ett skämt, en överväxt salladstång i tjockt kallt rostfritt stål, som han låser runt vår dotters huvud och drar hårt.. varpå han skriker till Kjersti ”Du måste pressa”, och Kjersti svarar: ”Jag har ju nyss haft värkar”, varpå han svarar igen ”Pressa ändå…” Kjersti pressar allt vad hon kan, och läkaren drar hårt i tången och jag tänker att det här kan aldrig gå, ingenting så litet kan överleva det här.. Kjersti skriker nu i ren panik och gråter och det är blod överallt, på mig, på kjersti på läkaren och en stor pöl på golvet.. och så plötsligt så blir det tyst.. Linnea vår underbara dotter föds och placeras ovanpå Kjerstis mage… så kommer tårarna igen… NEJ tänker jag… hon rör sig inte, inga skrik, hon andas inte.. inga livstecken.. och huvudet ser så trasigt ut… vi stryker hon över ansiktet försiktigt försiktigt, över ryggen, håller hon i handen, vi pratar till hon och försöker hålla tillbaka tårarna… ingenting.. sorgen börjar sätta sig i kroppen och jag börjar känna mig stum, avslagen. Läkarna klipper navelsträngen och skyndar henne bort till något som heter ”öppen kuvös” det är på andra sidan rummet så vi ser inte så gott vad som händer, jag vill se, men jag kan inte gå ifrån Kjersti där, Personalen som står runt henne verkar oerhört lugna och vi hör hur någon säger ”hon börjar få fin färg”. Hörde vi fel? Vi ser hur dom gnider hon över kroppen med handdukar och så helt plötsligt så hör vi ett ynkligt litet pip, och så ett till, och så ett till lite längre skrik, så kommer dom bort och berättar att det är en flicka, något vi egentligen redan visste, men så berättade dom att hon verkade må bra och att hon inte hade behövt få någon syrgas eller annan hjälp. Glädjen var nu total och vi fick hon äntligen tillbaka, hon var helt perfekt, trotts att hon såg så härjad och mörbultad ut, så var hon helt perfekt. Vi fick någon minut med henne.. hon bara ligger där och ser ut som hon seriöst undrar vad som precis hände.. vi båda ser på henne och känner lugnet i oss, sen var det dags för moderkakan, men nu hade värkarna helt försvunnit varpå läkaren helt enkelt drar ut moderkakan i navelsträngen som är kvar. Kjersti ser faktiskt förvånansvärt orörd ut, efteråt när vi har pratat om det så säger hon att hon bara fokuserade på Linnea, vår underbara dotter så gick det bra. Inte ens när hon blev sydd efteråt så var det några klagomål.. hon bara låg å såg på Linnea som låg i min famn och sov djupt. Fredag 21:a maj 2010, 14:36, 37h och 6minuter, vi var nog alla lite trötta nu

Vår lilla ängel, fortfarande med "bitmärken" efter tången

De kommande dagarna blev långa och slitsamma med Linnea (vår ängel) på intensiven, hon fick smärtstillande och sondmatades genom näsan eftersom att Kjersti hade väldigt hög CRP (infektion) från födseln. Kjersti tappade över 7dl blod och fick 2 dagar senare en blod transfusion samt en hästkur med antibiotika varpå amningen också kom igång när kroppen började bli frisk. Linnea föddes på Fredagen, och vi fick åka hem på Tisdagen! Sen dess har vi kommit tillbaka på kontroller, fram tills i måndags då Linnea blev helt friskförklarad och har börjat gå upp i vikt.

En eloge till all person som var inblandade i födseln av vår lilla ängel, där och då så verkade det så brutalt och hårt, jag kände att jag var så arg på den manliga läkaren som var så hårdhänt och skoningslös. Nu efteråt förstår jag naturligtvis att allt det där var precis det som var nödvändigt och jag är djupt tacksam för att att det finns människor som gör detta i sitt jobb. Vi har efteråt fått besked om att det är inte fler än max ett par såna här födslar per år.

Så gott vi sover här

Efter födseln har vi fått samtalat med alla som var med under själva förlossningen, något som har hjälpt oss oerhört att behandla det vi var med om, för om jag ska vara ärlig så är det det mest fruktansvärda jag någonsin har varit med om, och då var det ändå min sambo, och inte jag som födde.

Sist men inte minst så vill jag säga tack, tusen tack till min underbara otroliga sambo Kjersti Emaus som har klarat av det här. Jag är så otroligt stolt över dig och vår dotter. Och jag älskar er helt oändligt

Vänligen,
Fredrik Näs, Nybakad pappa